”Så, vad gör du på fritiden?”

”Har du några syskon?”

”Vad jobbar du med?”

Det är inget fel på en klassisk fikadejt. Men ibland tar det ungefär tre minuter innan båda sitter med varsin kopp framför sig och känslan av att någon borde börja anteckna svaren.

Kanske är det därför aktivitetsdejter är så befriande.

När man gör något tillsammans behöver inte samtalet bära hela kvällen. Det finns något att skratta åt, kommentera och fokusera på när hjärnan plötsligt glömmer hur man pratar med en människa man tycker är attraktiv.

Bowling är en gammal klassiker. Minigolf fungerar fortfarande. Biljard kan avslöja oanade tävlingsinstinkter.

Och så finns förstås golf.

Golfsimulatorer har gjort det möjligt för nöjesanläggningar och andra verksamheter att erbjuda golf inomhus, vilket öppnar för en aktivitet som fungerar oavsett om det regnar, blåser eller är alldeles för mörkt för arton hål utomhus. Dessutom behöver själva idén inte vara reserverad för den som redan diskuterar handicap vid middagsbordet.

På en dejt är det kanske snarare en fördel om ingen är särskilt bra.

Ett fullständigt misslyckat slag kan göra mer för stämningen än ytterligare tio välformulerade frågor. Man får se hur den andra personen reagerar när något går fel, om tävlingsmänniskan vaknar till liv och – kanske viktigast av allt – om man kan skratta tillsammans.

För det är trots allt inte resultatet som ska utvärderas.

Det är känslan.

När aktiviteten är över kanske man fortsätter kvällen någon annanstans. Kanske inser man att kemin inte riktigt fanns där. Eller så står man plötsligt kvar och pratar långt efter att man egentligen hade tänkt gå hem.

Och då behövde ingen ens fråga:

”Var ser du dig själv om fem år?”